Idag är en sån där dag då jag är hyfsat ok. Lite huvudvärk. Bra sömn, bra morgon. Det känns i kroppen som att:

"Nu kan du väl ta dig i kragen och släppa det där påhittet du har... Kom igen nu. Kör på. Sjåpa dig inte, livet är inte så jäkla lätt jämt. Kom igen!"

Huvudet mitt vinner idag. Jag vet att kroppen har fel. Men det är så svårt att inte pilla med nåt!!!

Dagens mission: läs några sidor, sitt ute i solen, fixa disken i köket, yoga eller meditera eller både ock. 



Söndag

Allmänt Kommentera
Idag är en sån där dag då jag är hyfsat ok. Lite huvudvärk. Bra sömn, bra morgon. Det känns i kroppen som att:

"Nu kan du väl ta dig i kragen och släppa det där påhittet du har... Kom igen nu. Kör på. Sjåpa dig inte, livet är inte så jäkla lätt jämt. Kom igen!"

Huvudet mitt vinner idag. Jag vet att kroppen har fel. Men det är så svårt att inte pilla med nåt!!!

Dagens mission: läs några sidor, sitt ute i solen, fixa disken i köket, yoga eller meditera eller både ock. 



Det var i april... Jag jobbade. Hade lunchrast och skulle köpa nåt i nån butik, minns inte vad. Skulle sen köpa lunch på mcd och äta snabbt innan lunchrasten var över. Jag brukar vanligtvis nöja mig med en lilla menyn. Cheeseburgare, pommes, läsk el mineralvatten. Inga avancerade beställningar. Ingen vidare kö. Tror det var EN person framför mig. När det var min tur hade jag glömt vad jag skulle ha. Tittade febrilt mellan personen i kassan,tavlan med mat och fick liksom inte ihop mina tankar och orden jag skulle säga... Stakade mig. Vet inte vad jag sa. Kände mig aplöjlig. Hon måste trott jag var dum i huvet typ. 
 
På nåt sätt kom jag därifrån iaf. Med mat. Nästa jag minns var att jag satt o åt i lunchrummet på jobbet. En kollega satt där åxå. Vi åt i tystnad. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Tårarna rann och det var svårt att äta. Jag fikade inte med mina vänner på eftermiddag. Orkade inte. Höll mig på mitt rum. Försökte stå ut bara. Telefonen ringer o smilet klistras på... Hem, grina, förstår inte, vad hände liksom?
 
Nu är det här länge sen. Det är oktober nu. Men jag ser situationen klart och förstår den mer nu än då. 
 
 

Mcd i april

Kommentera
Det var i april... Jag jobbade. Hade lunchrast och skulle köpa nåt i nån butik, minns inte vad. Skulle sen köpa lunch på mcd och äta snabbt innan lunchrasten var över. Jag brukar vanligtvis nöja mig med en lilla menyn. Cheeseburgare, pommes, läsk el mineralvatten. Inga avancerade beställningar. Ingen vidare kö. Tror det var EN person framför mig. När det var min tur hade jag glömt vad jag skulle ha. Tittade febrilt mellan personen i kassan,tavlan med mat och fick liksom inte ihop mina tankar och orden jag skulle säga... Stakade mig. Vet inte vad jag sa. Kände mig aplöjlig. Hon måste trott jag var dum i huvet typ. 
 
På nåt sätt kom jag därifrån iaf. Med mat. Nästa jag minns var att jag satt o åt i lunchrummet på jobbet. En kollega satt där åxå. Vi åt i tystnad. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Tårarna rann och det var svårt att äta. Jag fikade inte med mina vänner på eftermiddag. Orkade inte. Höll mig på mitt rum. Försökte stå ut bara. Telefonen ringer o smilet klistras på... Hem, grina, förstår inte, vad hände liksom?
 
Nu är det här länge sen. Det är oktober nu. Men jag ser situationen klart och förstår den mer nu än då. 
 
 
Det här skrev jag på fb för ett tag sen. Redan dagen efter rasade det igen.... jag har inte förstått iallafall... men eftersom jag tycker jag skrev bra då så klipper jag in det här... jag behöver för att komma framåt i mina tankar...

*** 2014-09-17 ***
Jag tror jag kommit till en ny "fas" i denna utmattning. Typ "jag förstår-fasen". Jag är ju verkligen jättedålig! Alltså jättedålig!
Jag kan ingenting längre, har ingen uthållighet vare sig det gäller människor eller trädgårdspill. Även om det är lugnt tempo i båda. Jag har inget minne. Kan inte hjälpa till med läxor. Kan inte vara bland mycket folk o ljud för länge, adjö innebandy.
Och jag kan inte göra någonting åt det! Jo, viiiiila... Gå lugna oromenaaaader..... Se en film... ät glass... gör sånt du tycker är roligt...
Men vaffan! Jag VILL springa! Går inte. Jag VILL följa barnens innebandy på nära håll. Går inte. Jag VILL engagera mig i människor. Går inte. Jag VILL vara en bra fru, mamma, kock, tränare, bilförare,jag VILL baka, cykla bara vara. Och jag vill jobba, använda mitt huvud som ändå var rätt bra när det fungerade. Jag var rätt skärpt. Faktiskt.
Gah!
Så vad ska jag göra åt det här? Sen är det väl åxå ett framsteg att "vara less på att vara hemma" sägs det runt om... Men det var jag ju redan första veckan.
Så snälla ni. Ni som inte mår som jag. Hamna inte här. (Hur man nu ska göra... Man får tydligen inte göra för mycket roliga saker... Nån annan förklaring till det har jag inte)
Samtidigt mår jag ju bra. Alltså. Jag är inte dödssjuk, blind eller självmordsbenägen. Man ser inte på mig att mitt huvud slutat fungera. Men jag har tydligen kvar det jag hade innan i huvet, det är nervtrådarna som bränts av och de kan tydligen fixa sig. På nåt sätt. Det kommer bli bra men det tar tydligen tid. Jag har varit hemma i 5månader snart men allt detta började för säkerligen 2-3 år sen... Och de som vet säger att det tar längre tid än så att bli ok igen.
Men! Nu ska jag sluta vara tråkig. Solen skiner och jag ska plocka ihop en lunch. Sen ska jag hänga en maskin tvätt. Jag är lyckligt lottad i eländet. Det kunde varit så mycket värre. Kärlek till er alla! och framför att till min D och mina barn som lyfter mig.
Peace!
****

ett gammalt inlägg...

framtid Kommentera
Det här skrev jag på fb för ett tag sen. Redan dagen efter rasade det igen.... jag har inte förstått iallafall... men eftersom jag tycker jag skrev bra då så klipper jag in det här... jag behöver för att komma framåt i mina tankar...

*** 2014-09-17 ***
Jag tror jag kommit till en ny "fas" i denna utmattning. Typ "jag förstår-fasen". Jag är ju verkligen jättedålig! Alltså jättedålig!
Jag kan ingenting längre, har ingen uthållighet vare sig det gäller människor eller trädgårdspill. Även om det är lugnt tempo i båda. Jag har inget minne. Kan inte hjälpa till med läxor. Kan inte vara bland mycket folk o ljud för länge, adjö innebandy.
Och jag kan inte göra någonting åt det! Jo, viiiiila... Gå lugna oromenaaaader..... Se en film... ät glass... gör sånt du tycker är roligt...
Men vaffan! Jag VILL springa! Går inte. Jag VILL följa barnens innebandy på nära håll. Går inte. Jag VILL engagera mig i människor. Går inte. Jag VILL vara en bra fru, mamma, kock, tränare, bilförare,jag VILL baka, cykla bara vara. Och jag vill jobba, använda mitt huvud som ändå var rätt bra när det fungerade. Jag var rätt skärpt. Faktiskt.
Gah!
Så vad ska jag göra åt det här? Sen är det väl åxå ett framsteg att "vara less på att vara hemma" sägs det runt om... Men det var jag ju redan första veckan.
Så snälla ni. Ni som inte mår som jag. Hamna inte här. (Hur man nu ska göra... Man får tydligen inte göra för mycket roliga saker... Nån annan förklaring till det har jag inte)
Samtidigt mår jag ju bra. Alltså. Jag är inte dödssjuk, blind eller självmordsbenägen. Man ser inte på mig att mitt huvud slutat fungera. Men jag har tydligen kvar det jag hade innan i huvet, det är nervtrådarna som bränts av och de kan tydligen fixa sig. På nåt sätt. Det kommer bli bra men det tar tydligen tid. Jag har varit hemma i 5månader snart men allt detta började för säkerligen 2-3 år sen... Och de som vet säger att det tar längre tid än så att bli ok igen.
Men! Nu ska jag sluta vara tråkig. Solen skiner och jag ska plocka ihop en lunch. Sen ska jag hänga en maskin tvätt. Jag är lyckligt lottad i eländet. Det kunde varit så mycket värre. Kärlek till er alla! och framför att till min D och mina barn som lyfter mig.
Peace!
****