Det här skrev jag på fb för ett tag sen. Redan dagen efter rasade det igen.... jag har inte förstått iallafall... men eftersom jag tycker jag skrev bra då så klipper jag in det här... jag behöver för att komma framåt i mina tankar...
*** 2014-09-17 ***
Jag tror jag kommit till en ny "fas" i denna utmattning. Typ "jag förstår-fasen". Jag är ju verkligen jättedålig! Alltså jättedålig!
Jag kan ingenting längre, har ingen uthållighet vare sig det gäller människor eller trädgårdspill. Även om det är lugnt tempo i båda. Jag har inget minne. Kan inte hjälpa till med läxor. Kan inte vara bland mycket folk o ljud för länge, adjö innebandy.
Och jag kan inte göra någonting åt det! Jo, viiiiila... Gå lugna oromenaaaader..... Se en film... ät glass... gör sånt du tycker är roligt...
Men vaffan! Jag VILL springa! Går inte. Jag VILL följa barnens innebandy på nära håll. Går inte. Jag VILL engagera mig i människor. Går inte. Jag VILL vara en bra fru, mamma, kock, tränare, bilförare,jag VILL baka, cykla bara vara. Och jag vill jobba, använda mitt huvud som ändå var rätt bra när det fungerade. Jag var rätt skärpt. Faktiskt.
Gah!
Så vad ska jag göra åt det här? Sen är det väl åxå ett framsteg att "vara less på att vara hemma" sägs det runt om... Men det var jag ju redan första veckan.
Så snälla ni. Ni som inte mår som jag. Hamna inte här. (Hur man nu ska göra... Man får tydligen inte göra för mycket roliga saker... Nån annan förklaring till det har jag inte)
Samtidigt mår jag ju bra. Alltså. Jag är inte dödssjuk, blind eller självmordsbenägen. Man ser inte på mig att mitt huvud slutat fungera. Men jag har tydligen kvar det jag hade innan i huvet, det är nervtrådarna som bränts av och de kan tydligen fixa sig. På nåt sätt. Det kommer bli bra men det tar tydligen tid. Jag har varit hemma i 5månader snart men allt detta började för säkerligen 2-3 år sen... Och de som vet säger att det tar längre tid än så att bli ok igen.
Men! Nu ska jag sluta vara tråkig. Solen skiner och jag ska plocka ihop en lunch. Sen ska jag hänga en maskin tvätt. Jag är lyckligt lottad i eländet. Det kunde varit så mycket värre. Kärlek till er alla! och framför att till min D och mina barn som lyfter mig.
Peace!
****
*** 2014-09-17 ***
Jag tror jag kommit till en ny "fas" i denna utmattning. Typ "jag förstår-fasen". Jag är ju verkligen jättedålig! Alltså jättedålig!
Jag kan ingenting längre, har ingen uthållighet vare sig det gäller människor eller trädgårdspill. Även om det är lugnt tempo i båda. Jag har inget minne. Kan inte hjälpa till med läxor. Kan inte vara bland mycket folk o ljud för länge, adjö innebandy.
Och jag kan inte göra någonting åt det! Jo, viiiiila... Gå lugna oromenaaaader..... Se en film... ät glass... gör sånt du tycker är roligt...
Men vaffan! Jag VILL springa! Går inte. Jag VILL följa barnens innebandy på nära håll. Går inte. Jag VILL engagera mig i människor. Går inte. Jag VILL vara en bra fru, mamma, kock, tränare, bilförare,jag VILL baka, cykla bara vara. Och jag vill jobba, använda mitt huvud som ändå var rätt bra när det fungerade. Jag var rätt skärpt. Faktiskt.
Gah!
Så vad ska jag göra åt det här? Sen är det väl åxå ett framsteg att "vara less på att vara hemma" sägs det runt om... Men det var jag ju redan första veckan.
Så snälla ni. Ni som inte mår som jag. Hamna inte här. (Hur man nu ska göra... Man får tydligen inte göra för mycket roliga saker... Nån annan förklaring till det har jag inte)
Samtidigt mår jag ju bra. Alltså. Jag är inte dödssjuk, blind eller självmordsbenägen. Man ser inte på mig att mitt huvud slutat fungera. Men jag har tydligen kvar det jag hade innan i huvet, det är nervtrådarna som bränts av och de kan tydligen fixa sig. På nåt sätt. Det kommer bli bra men det tar tydligen tid. Jag har varit hemma i 5månader snart men allt detta började för säkerligen 2-3 år sen... Och de som vet säger att det tar längre tid än så att bli ok igen.
Men! Nu ska jag sluta vara tråkig. Solen skiner och jag ska plocka ihop en lunch. Sen ska jag hänga en maskin tvätt. Jag är lyckligt lottad i eländet. Det kunde varit så mycket värre. Kärlek till er alla! och framför att till min D och mina barn som lyfter mig.
Peace!
****