Det var i april... Jag jobbade. Hade lunchrast och skulle köpa nåt i nån butik, minns inte vad. Skulle sen köpa lunch på mcd och äta snabbt innan lunchrasten var över. Jag brukar vanligtvis nöja mig med en lilla menyn. Cheeseburgare, pommes, läsk el mineralvatten. Inga avancerade beställningar. Ingen vidare kö. Tror det var EN person framför mig. När det var min tur hade jag glömt vad jag skulle ha. Tittade febrilt mellan personen i kassan,tavlan med mat och fick liksom inte ihop mina tankar och orden jag skulle säga... Stakade mig. Vet inte vad jag sa. Kände mig aplöjlig. Hon måste trott jag var dum i huvet typ.
På nåt sätt kom jag därifrån iaf. Med mat. Nästa jag minns var att jag satt o åt i lunchrummet på jobbet. En kollega satt där åxå. Vi åt i tystnad. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Tårarna rann och det var svårt att äta. Jag fikade inte med mina vänner på eftermiddag. Orkade inte. Höll mig på mitt rum. Försökte stå ut bara. Telefonen ringer o smilet klistras på... Hem, grina, förstår inte, vad hände liksom?
Nu är det här länge sen. Det är oktober nu. Men jag ser situationen klart och förstår den mer nu än då.