Jag gör ju malas och armband o övriga halsband och många av dessa säljer jag. Jag kan ju inte behålla alla tyvärr. Jag har en sida på facebook som heter Mindful Buddha om ni vill kolla. Jag har även fått iväg några till yogaklostret som säljer dem på sin sida och i deras fysiska butil. Länk till yogaklostret hittar du under länkar. Här kommer lite smakprov...
 
 
foto: Linda Molarin 2015 aka Mindful Buddha

Lite malas att titta på....

Allmänt Kommentera
Jag gör ju malas och armband o övriga halsband och många av dessa säljer jag. Jag kan ju inte behålla alla tyvärr. Jag har en sida på facebook som heter Mindful Buddha om ni vill kolla. Jag har även fått iväg några till yogaklostret som säljer dem på sin sida och i deras fysiska butil. Länk till yogaklostret hittar du under länkar. Här kommer lite smakprov...
 
 
foto: Linda Molarin 2015 aka Mindful Buddha
eftersom jag inte kom på vad jag hade tänkt ut att skriva... mitt minne är inte bra tyvärr...
 
Det jag hade tänkt skriva o var VAD som hjälpt mig att kravla mig upp ur hålet. Nu står jag och balanserar på kanten, tar ett steg ifrån och halkar tillbaka till kanten igen. Men jag tror jag har förmågan att hålla mig kvar här uppe nu iallafall. Ja, just det. VAD har hjälpt mig? (utbrändhet är individuellt men du kanske kan hitta nåt i min återhämtning som du kan ta fasta på oavsett om du är direkt drabbad eller om du är anhörig. Det här kanske nästan är viktigast för anhöriga faktiskt)
 
  • Vila såklart. Stänga ner hjärnverksamheten. Vilket inte är lätt! Jag är inte där än men skillnaden nu idag och för ett och ett halvt år sen är det bara en bråkdel som snurrar där inne. Då snurrade det konstant, jag kunde inte stänga av. Jag bara fortsatte snurrandet och försökte döva med mer aktivitet. Ut å spring, sitt inte still, för nåt!
  • Andas. För ett år sen ungefär började jag med yoga hemma. Jag jorde ju FYSISK yoga med många solhälsningar osv... men på nåt sätt så rent automatiskt så andas man ju på ett visst sätt när man rör sig. Min kropp lärde sig väl detta. I höstas kände jag att jag hade lärt mig andas. Det kändes som om mina lungor växt till det dubbla minst! Jag kunde ta ett andetag till det tog slut stopp. Jag andades med hela kroppen nu. Innan har jag nog enbart andats med halsen. Även när jag varit ute och springit. Inte konstigt jag hade asmatiska besvär! Nu har jag inte sprungit på ett år så jag vet inte hur det skulle kännas idag. Det återstår att se.
  • Stöd. Min man är fantastisk. Ok, han hade inget val faktiskt, jag låg mest hemma med huvudvärk och grät. Minsta lilla rörelse skar i kroppen och jag tröttades ut bara av att gå förbi köket och se disk på diskbänken. Han hade faktiskt inget val. Det här är så sjukt. Att från ha varit världens energiknippe till att inte orka göra NÅT. Ja, den som inte varit här förstår inte, jag fattar det. Men jag vill banka in i er som INTE FÖRSTÅR. För det är inte rättvist att ni inte kan förstå. Hade jag behövt kämpa mot min man och slåss om hur jag mådde? Fy fan säger jag bara. Det hade inte gått. All kärlek till dig D. Och till barnen såklart! De förstår men ändå inte såklart. Tack och lov egentligen. I allt detta vill jag vara öppen och berätta för dem och för alla som vill veta samtidigt vill jag hålla dem utanför. De ska inte lida för att jag jobbat ihjäl mig. Men jag behöver deras hjälp att bli bättre. De är curlade. Jag har curlat D också. Jag får lida för det nu. Men de har lärt sig på det här året... Love you!
  • Meditation - det är jätteskönt att sitta och betrakta sig själv inuti. Hur känns det, oj där somnade min fot det känns.... pirrande, stickande... och kudden jag sitter på är lite väl hård...känns i min beniga bak... I alla dessa tankar positiva som negativa kanman bara vara. Jag behöver inte agera, jag behöver inte värdera, jag behöver inte komma ihåg nåt, jag måste inte stänga av hjärnan. Hjärnan och sinnet kan man inte stänga av. Man kan inte INTE tänka på någonting. Meditation är att betrakta. Betrakta tankarna. "Jaha, så ser den tanken ut. Jaja, flyg iväg du..." studsa på tankemolnen som en krambjörn. Du är inte dina tankar. Tankarna är sig själva. Vad du gör med dem är det viktiga. Du är värd fina tankar. Men självklart finns det även negativa sådana. Döm dig inte, de kommer. Men låt de flyga iväg, du lär dig nåt på det. Jag har mest klarat av guidade meditationer där någon pratar i mitt öra. Det finns hur mycket som helst att lyssna på på spotify och youtube. Jag kanske skriver ihop en länklista nån dag på det jag tycker är bra. Och du behöver inte sitta med benen i kors på ett hårt golv. Sätt dig bekvämt! Sitt på en stol! Sitt hur du vill! Ligg om du vill (men försök att inte somna om du ska meditera......) Men om du somnar så behöver du kanske sova, döm dig inte för det. Prova gärna en annan gång då... ingen press, ta det i din egen takt.
  • Envishet. Envis är jag ju. Vilket också tagit mig långt in i väggen MEN den hjälper mig nu även när jag kravlar mig ut. Jag är glad jag varit envis och klamrat mig fast vid yogan och meditationen. Jag kommer verkligen bli hjälpt av den i resten av mitt liv. Men, synd att jag inte upptäckte fördelarna med yogan INNAN jag kraschade bara... det hade besparat så mycket jobbigheter. Så ett tips, gå på yogaklass med öppet sinne. Kommer det inte till dig direkt gå en gång till... Vill du inte gå i klass, prova yogobe.se. Där kan du få 3 provapådagar gratis. Hur många klasser som helst att välja på. Du sitter hemma framför datorn och följer en lärarledd klass från 5-90 minuter lång. DU väljer. Tre dagar räckte inte för mig tyvärr eftersom jag var så utmattad så jag fortsatte en månad för jag orkade inte ta tag i detta mer än kanske 2-3ggr/vecka i början. Och då var jag ändå hemma på heltid!
  • Acceptera. Jag har accepterat nu. Det tog över 10 månader tror jag. Först när man accepterar kan man börja klättringen uppåt. Släpp det, se framåt, uppåt. (här hjälper då anhöriga till om de fattar något och inte klandrar eller säger åt en att ta sig i kragen. Att höra att man kan ta sig i kragen gör att men halkar ännu djupare. För hur många gånger tror du inte man sagt till sig själv att ta sig i kragen va?Jag hade gjort det i hela mitt liv fram till för stora kraschen för ett år sen. DÅ orkade jag inte säga det till mig själv mer. Så ni som är anhöriga. För i helvete! Jag blir arg faktiskt! Hur skulle du vilja bli behandlad om du var i samma situation. Ta det här exemplet istället. Du får cancer. Din partner säger "Äsch, vadfan! det är inbillning! Kom igen nu å sjåpa dig inte!" Eh, liksom!??!
  • Kreativitet. Jag går på kbt, har gjort i ett år nu. På första mötet sa min terapeut till mig att ta det lugnt, gör roliga saker och vila. (Det var liksom en "överlevnadsstrategi" typ... jag tyckte ingenting var roligt så jag visste inte vad jag skulle göra... Alltså, INGENTING var roligt! Fattar du? INGENTING! Jag försökte tänka ut nåt iallafall... när jag var liten tyckte jag om att vara ute och cykla. Gärna i skogen. JAg köpte mig en cykel jag kan cykla med i skogen. Jag cyklade 2 ggr tror jag varav en gång 2,5 mil. Det var ju så roligt, jag ville inte stanna. KAn säga att jag var DÖD när jag äntligen kom hem. SIsta halvmilen grät jag. Här är en lista på de kreativa sakerna jag provat detta året.
Cykla
Betong, gjuta saker. Har några alster hemma nu men det blev inte så mycket mer.
Yogan ledde mig in på att göra ett meditationshalsband. Det blev många och det har jag fortsatt med och kommer nog fortsätta med det också. Verkar lugnande på mig och här behöver jag inte tänka mer än med rätt sida av skallen.
Trädgård. Är ju sådär... kul en stund men jobbigt i längden om man inte är fler som hjälps åt.
Natur. Jag har ibland packat ner en macka och kaffe och gått ut i skogen. Ibland korta rundor, ibland lite längre. Samma sak här. Gå inte för långt! Jag har fattat det nu. När man blir trött och jagad av älglöss är det inte roligt längre. Men att gå ut i skogen, bara sätta sig nånstans. Lyssna på fåglar, en porlande bäck, kanske andra djur som får i en fårhage, humlan som surrar... titta på den, hur är det möjligt att de små vingarna kan lyfta den bautakroppen?! Ibland tar jag bilen och åker till nåt naturreservat. Det är liksom inte kvantiteten som räknas har jag förstått nu, det är kvaliteten. Jag försöker tänka så i allt. Innan var de bitarna lika viktiga ansåg jag. Kvalitet OCH kvantitet... det höll ju inte mer än 35 år...
Fåglar. Jag har alltid gillat fåglar. Hemma hos mamma o pappa är de nästan tama. Farfar hade en tam kaja tex och jättemånga gråsparvar som åt ur handen. Hemma hos mamma o pappa kryllar det runt fågelbordet och de är roliga att titta på. Jag kämpar hemma vid mitt hus att få fåglarna att våga vara här. Nybyggt område med väldigt lite träd och rätt blåsigt på ett berg. Men de närmar sig fler och fler nu.
Foto. Kameran är min vän. Jag försöker fånga allt från djuren till molnen. JAg hittar ofta det vackra och tycker om att arbeta fram en bild. Kreativt om nåt va? 
 
 
Sen kan annat hjälpa som husdjur, måla, skriva, blommor... ja gör nåt som är roligt. försök hitta nåt som är lite roligt iallafall även om ALLT är tråkigt. Rätt som det är är du som jag, en skogsmulle. Och jag gillart! :)
 
Foto: Linda Molarin 150428. Rödhake
 
Men är det nåt som ska hjälpa så är det i första hand att bli om händertagen. För blir man utbränd orkar man inte ta hand om sig själv och framför allt inte ta hand om nån annan. Man orkar inte vara glad, man VILL inte vara glad, Man har NOLL energi. Man är som en gammal iphone som inte har nån kräm kvar i batteriet. Även om den laddas så vid minsta negativism, minsta hjärnaktivitet, minsta fysiska påfrestning... DÖD. Hjärnan stänger ner. Hjärna och kropp spelar död för att spara på de få energierna som finns i kroppen ska kunna hjälpa de mest behövande cellerna i kroppen att överleva.
 
Så. Ta hand om varandra. Ta hand om DIG. I slutändan är det bara DU som bryr dig om dig själv. Alla andra är utbytbara. Faktiskt. Så är det. Men du kan inte byta ut dig själv och det är långt till din själ ska flytta till annan kropp.
 
Peace!

Jag ska försöka avsluta förra inlägget....

Allmänt En kommentar
eftersom jag inte kom på vad jag hade tänkt ut att skriva... mitt minne är inte bra tyvärr...
 
Det jag hade tänkt skriva o var VAD som hjälpt mig att kravla mig upp ur hålet. Nu står jag och balanserar på kanten, tar ett steg ifrån och halkar tillbaka till kanten igen. Men jag tror jag har förmågan att hålla mig kvar här uppe nu iallafall. Ja, just det. VAD har hjälpt mig? (utbrändhet är individuellt men du kanske kan hitta nåt i min återhämtning som du kan ta fasta på oavsett om du är direkt drabbad eller om du är anhörig. Det här kanske nästan är viktigast för anhöriga faktiskt)
 
  • Vila såklart. Stänga ner hjärnverksamheten. Vilket inte är lätt! Jag är inte där än men skillnaden nu idag och för ett och ett halvt år sen är det bara en bråkdel som snurrar där inne. Då snurrade det konstant, jag kunde inte stänga av. Jag bara fortsatte snurrandet och försökte döva med mer aktivitet. Ut å spring, sitt inte still, för nåt!
  • Andas. För ett år sen ungefär började jag med yoga hemma. Jag jorde ju FYSISK yoga med många solhälsningar osv... men på nåt sätt så rent automatiskt så andas man ju på ett visst sätt när man rör sig. Min kropp lärde sig väl detta. I höstas kände jag att jag hade lärt mig andas. Det kändes som om mina lungor växt till det dubbla minst! Jag kunde ta ett andetag till det tog slut stopp. Jag andades med hela kroppen nu. Innan har jag nog enbart andats med halsen. Även när jag varit ute och springit. Inte konstigt jag hade asmatiska besvär! Nu har jag inte sprungit på ett år så jag vet inte hur det skulle kännas idag. Det återstår att se.
  • Stöd. Min man är fantastisk. Ok, han hade inget val faktiskt, jag låg mest hemma med huvudvärk och grät. Minsta lilla rörelse skar i kroppen och jag tröttades ut bara av att gå förbi köket och se disk på diskbänken. Han hade faktiskt inget val. Det här är så sjukt. Att från ha varit världens energiknippe till att inte orka göra NÅT. Ja, den som inte varit här förstår inte, jag fattar det. Men jag vill banka in i er som INTE FÖRSTÅR. För det är inte rättvist att ni inte kan förstå. Hade jag behövt kämpa mot min man och slåss om hur jag mådde? Fy fan säger jag bara. Det hade inte gått. All kärlek till dig D. Och till barnen såklart! De förstår men ändå inte såklart. Tack och lov egentligen. I allt detta vill jag vara öppen och berätta för dem och för alla som vill veta samtidigt vill jag hålla dem utanför. De ska inte lida för att jag jobbat ihjäl mig. Men jag behöver deras hjälp att bli bättre. De är curlade. Jag har curlat D också. Jag får lida för det nu. Men de har lärt sig på det här året... Love you!
  • Meditation - det är jätteskönt att sitta och betrakta sig själv inuti. Hur känns det, oj där somnade min fot det känns.... pirrande, stickande... och kudden jag sitter på är lite väl hård...känns i min beniga bak... I alla dessa tankar positiva som negativa kanman bara vara. Jag behöver inte agera, jag behöver inte värdera, jag behöver inte komma ihåg nåt, jag måste inte stänga av hjärnan. Hjärnan och sinnet kan man inte stänga av. Man kan inte INTE tänka på någonting. Meditation är att betrakta. Betrakta tankarna. "Jaha, så ser den tanken ut. Jaja, flyg iväg du..." studsa på tankemolnen som en krambjörn. Du är inte dina tankar. Tankarna är sig själva. Vad du gör med dem är det viktiga. Du är värd fina tankar. Men självklart finns det även negativa sådana. Döm dig inte, de kommer. Men låt de flyga iväg, du lär dig nåt på det. Jag har mest klarat av guidade meditationer där någon pratar i mitt öra. Det finns hur mycket som helst att lyssna på på spotify och youtube. Jag kanske skriver ihop en länklista nån dag på det jag tycker är bra. Och du behöver inte sitta med benen i kors på ett hårt golv. Sätt dig bekvämt! Sitt på en stol! Sitt hur du vill! Ligg om du vill (men försök att inte somna om du ska meditera......) Men om du somnar så behöver du kanske sova, döm dig inte för det. Prova gärna en annan gång då... ingen press, ta det i din egen takt.
  • Envishet. Envis är jag ju. Vilket också tagit mig långt in i väggen MEN den hjälper mig nu även när jag kravlar mig ut. Jag är glad jag varit envis och klamrat mig fast vid yogan och meditationen. Jag kommer verkligen bli hjälpt av den i resten av mitt liv. Men, synd att jag inte upptäckte fördelarna med yogan INNAN jag kraschade bara... det hade besparat så mycket jobbigheter. Så ett tips, gå på yogaklass med öppet sinne. Kommer det inte till dig direkt gå en gång till... Vill du inte gå i klass, prova yogobe.se. Där kan du få 3 provapådagar gratis. Hur många klasser som helst att välja på. Du sitter hemma framför datorn och följer en lärarledd klass från 5-90 minuter lång. DU väljer. Tre dagar räckte inte för mig tyvärr eftersom jag var så utmattad så jag fortsatte en månad för jag orkade inte ta tag i detta mer än kanske 2-3ggr/vecka i början. Och då var jag ändå hemma på heltid!
  • Acceptera. Jag har accepterat nu. Det tog över 10 månader tror jag. Först när man accepterar kan man börja klättringen uppåt. Släpp det, se framåt, uppåt. (här hjälper då anhöriga till om de fattar något och inte klandrar eller säger åt en att ta sig i kragen. Att höra att man kan ta sig i kragen gör att men halkar ännu djupare. För hur många gånger tror du inte man sagt till sig själv att ta sig i kragen va?Jag hade gjort det i hela mitt liv fram till för stora kraschen för ett år sen. DÅ orkade jag inte säga det till mig själv mer. Så ni som är anhöriga. För i helvete! Jag blir arg faktiskt! Hur skulle du vilja bli behandlad om du var i samma situation. Ta det här exemplet istället. Du får cancer. Din partner säger "Äsch, vadfan! det är inbillning! Kom igen nu å sjåpa dig inte!" Eh, liksom!??!
  • Kreativitet. Jag går på kbt, har gjort i ett år nu. På första mötet sa min terapeut till mig att ta det lugnt, gör roliga saker och vila. (Det var liksom en "överlevnadsstrategi" typ... jag tyckte ingenting var roligt så jag visste inte vad jag skulle göra... Alltså, INGENTING var roligt! Fattar du? INGENTING! Jag försökte tänka ut nåt iallafall... när jag var liten tyckte jag om att vara ute och cykla. Gärna i skogen. JAg köpte mig en cykel jag kan cykla med i skogen. Jag cyklade 2 ggr tror jag varav en gång 2,5 mil. Det var ju så roligt, jag ville inte stanna. KAn säga att jag var DÖD när jag äntligen kom hem. SIsta halvmilen grät jag. Här är en lista på de kreativa sakerna jag provat detta året.
Cykla
Betong, gjuta saker. Har några alster hemma nu men det blev inte så mycket mer.
Yogan ledde mig in på att göra ett meditationshalsband. Det blev många och det har jag fortsatt med och kommer nog fortsätta med det också. Verkar lugnande på mig och här behöver jag inte tänka mer än med rätt sida av skallen.
Trädgård. Är ju sådär... kul en stund men jobbigt i längden om man inte är fler som hjälps åt.
Natur. Jag har ibland packat ner en macka och kaffe och gått ut i skogen. Ibland korta rundor, ibland lite längre. Samma sak här. Gå inte för långt! Jag har fattat det nu. När man blir trött och jagad av älglöss är det inte roligt längre. Men att gå ut i skogen, bara sätta sig nånstans. Lyssna på fåglar, en porlande bäck, kanske andra djur som får i en fårhage, humlan som surrar... titta på den, hur är det möjligt att de små vingarna kan lyfta den bautakroppen?! Ibland tar jag bilen och åker till nåt naturreservat. Det är liksom inte kvantiteten som räknas har jag förstått nu, det är kvaliteten. Jag försöker tänka så i allt. Innan var de bitarna lika viktiga ansåg jag. Kvalitet OCH kvantitet... det höll ju inte mer än 35 år...
Fåglar. Jag har alltid gillat fåglar. Hemma hos mamma o pappa är de nästan tama. Farfar hade en tam kaja tex och jättemånga gråsparvar som åt ur handen. Hemma hos mamma o pappa kryllar det runt fågelbordet och de är roliga att titta på. Jag kämpar hemma vid mitt hus att få fåglarna att våga vara här. Nybyggt område med väldigt lite träd och rätt blåsigt på ett berg. Men de närmar sig fler och fler nu.
Foto. Kameran är min vän. Jag försöker fånga allt från djuren till molnen. JAg hittar ofta det vackra och tycker om att arbeta fram en bild. Kreativt om nåt va? 
 
 
Sen kan annat hjälpa som husdjur, måla, skriva, blommor... ja gör nåt som är roligt. försök hitta nåt som är lite roligt iallafall även om ALLT är tråkigt. Rätt som det är är du som jag, en skogsmulle. Och jag gillart! :)
 
Foto: Linda Molarin 150428. Rödhake
 
Men är det nåt som ska hjälpa så är det i första hand att bli om händertagen. För blir man utbränd orkar man inte ta hand om sig själv och framför allt inte ta hand om nån annan. Man orkar inte vara glad, man VILL inte vara glad, Man har NOLL energi. Man är som en gammal iphone som inte har nån kräm kvar i batteriet. Även om den laddas så vid minsta negativism, minsta hjärnaktivitet, minsta fysiska påfrestning... DÖD. Hjärnan stänger ner. Hjärna och kropp spelar död för att spara på de få energierna som finns i kroppen ska kunna hjälpa de mest behövande cellerna i kroppen att överleva.
 
Så. Ta hand om varandra. Ta hand om DIG. I slutändan är det bara DU som bryr dig om dig själv. Alla andra är utbytbara. Faktiskt. Så är det. Men du kan inte byta ut dig själv och det är långt till din själ ska flytta till annan kropp.
 
Peace!
Nu är det ett år sen jag inte klarade att ta mig i kragen något mer... aldrig ska jag dit igen. Jag har blivit en bättre version av mig även om jag har skador kvar... de läker så småningom och nu väntar jag bara på det. Och under tiden så försöker jag få till ett ok liv hemma samtidigt som jag försöker komma lite framåt hela tiden. Jag är en tävlingsmänniska, idrottstjej. Man kan alltid göra lite till. Kom igen liksom. Men det är slut på det nu... (ja, jag försöker iallafall)
 
jag hade en plan o idé för det här inlägget men jag har glömt av det nu. blev tvungen att leta reda på laddare till datorn som jag tydligen lagt på stolen UNDER min klädhög i sovrummet... eh? och under tiden så försvann det...
 
JÄKLA MINNE!

Ett år sen kraschen

Allmänt Kommentera
Nu är det ett år sen jag inte klarade att ta mig i kragen något mer... aldrig ska jag dit igen. Jag har blivit en bättre version av mig även om jag har skador kvar... de läker så småningom och nu väntar jag bara på det. Och under tiden så försöker jag få till ett ok liv hemma samtidigt som jag försöker komma lite framåt hela tiden. Jag är en tävlingsmänniska, idrottstjej. Man kan alltid göra lite till. Kom igen liksom. Men det är slut på det nu... (ja, jag försöker iallafall)
 
jag hade en plan o idé för det här inlägget men jag har glömt av det nu. blev tvungen att leta reda på laddare till datorn som jag tydligen lagt på stolen UNDER min klädhög i sovrummet... eh? och under tiden så försvann det...
 
JÄKLA MINNE!