Nu är det snart 2 år sen jag kraschade första gången. Ni kan läsa om det här. Fortfarande har jag svårt att fatta att jag inte fångades upp av vården redan då men skitsamma. Sen dess har jag lärt mig massor fast jag egentligen inte gjort nåt.
I stort så har jag skurit ner på ALLT. Jobbet såklart(är tillbaka på 50% nu), mammarollen är förminskad, fru har blivit zombie, projektledarrollen hemma är nästan borta, fotbollstränarkarriären pausades liksom styrelseuppdrag jag var involverad i. Mitt liv pausades kan man säga
Jag har alltid haft inställning att det bara är att köra på. Idrottare som jag varit och nog alltid kommer vara så kan man alltid göra lite till. Bita ihop och ta i lite mer. Vad jag förstått är att jag inte lyssnat på kroppen.
Nu när jag har fått tid att göra det, lyssna på kroppen, undrar jag vad den vill. Ibland kan jag känna att jag mår bra, att jag trivs och kan njuta av stunden. Andra gånger är jag rådvill. Jaha, nu känns det såhär. Tex tomhetskänsla (som är rätt vanligt när man tappat bort sig själv) vad gör man med en tomhetskänsla? Eller deppighet... vad ska jag nu göra åt om jag råkar vara deppig? (vilket jag är nästan jämt tycker jag, troligen inte, men kan bero på att jag äter antidepresiva tabletter som gör att jag är en mer stabil person. Tyvärr känner jag inte av glädje eller sorg utan är avtrubbad...) Avtrubbad... vad gör jag åt det?
Hade det varit för 2 år sen hade jag sagt: Amen, kom igen nu. Nu springer jag en runda! eller Jag tar tag i grävandet i trädgården! eller Jag bakar nåt! eller Jag rensar barnets garderob.
Var det då att fly från känslan i kroppen?
Fly från vad? Jag fattar inte.
Jag har det bra. Jag har haft en go uppväxt ute i stockholms skärgård. Man kan inte ha det bättre. Jag kan inte dra mig till minnes att jag saknat nåt alls. Ja, kanske en hund då... men inget egentligen... jag har det bra nu, bra man, bra barn, bra jobb, bra liv (ja det är den där hunden då.... gah! vi ska inte ha nån hund!)
Jag har INGET att skylla på. men ändå "tycker jag så synd" om mig. Det är patetiskt. Ryck upp dig liksom! (nu är jag där igen)
Vad ska jag göra av de känslorna jag nu tagit mig tid att känna? Om jag nu är deppig och inte hittar den där gnistan som får till den där energin som behövs för att börja klättringen uppför den höga tröskeln i hallen tex... så jag kommer ut på en liten promenad..... jag vill bara gå å lägga mig i sängen och dra täcket över mig. Men jag gör inte ens det... jag har på nåt sätt lärt mig att trotsa mig själv. på gott och ont. Förut gjorde jag bara allt utan att känna eller tänka efter. Tex om jag behöver komma ut så gjorde jag det, gick en promenad nästan varje dag (eller sprang). Nu är det mer -NÄ jag BEHÖVER inte göra nånting. Det där trotset har tagit överhanden... och jag tycker bättre om hur jag var innan än hur jag är nu...
Vad ska jag göra åt det då?