Att sätta gränser och faktiskt säga emot

Kommentera
Jag är ju en positiv person. En som inte säger nej innan jag provat. Det har jag ju skrivit om tidigare.
 
Nu är det så att det är förändringar på min arbetsplats. Igen. Det är väl den andra stora omorganisationen på 8 år med diverse förändringar däremellan... eftersom det inte fungerade som det borde... alla företag är nog likadana, detta är inget unikt för det företag jag jobbar på.
 
Nu ska det flyttas på. Igen. Verksamheten ska slå ihop två kontor till ett och flytta till ett stort überfint hus och vi är väldigt lyckliga för det. För 8 år sen när man gjorde omflytten från ETT kontor till två var vi inte lika positiva... nu är vi tillbaka till ursprunget och får återförenas med våra kollegor. I en stad med 100 000 invånare behövs inte två kontor liksom.
 
Nu ska det alltså flyttas igen. Det jag vill prata om är planering för nytt kontor. Hur kontorsplatserna ska se ut. 
 
Jag är inte totalt negativ till kontorslandskap. MEN... här finns ett men faktiskt. All verksamhet passar sig inte i ett stort rum med insyn och ljud i oändlighet. 
 
Och här kommer jag till det första jag pratade om. Att sätta gränser, att säga nej. Att faktiskt kunna säga NEJ, jag vill inte sitta i ett kontorslandskap med 100 personer där jag inte kan stänga ute ljud eller andra distraktioner. 
 
Min kollega som är säljare kan nog tycka det är jättebra att sitta ihop med sina arbetskamrater i ett mindre landskap. De får en kontakt, de kan ta lärdom av varandra osv...
 
Min kollega som sitter med plånboken och ska dela ut pengar behöver kanske ett annat arbetssätt. Att faktiskt inte behöva skylta med vem kunden är, vad som inträffat... det finns faktiskt nåt som heter sekretess och det är alla på kontoret medvetna om jag vet MEN även om man omfattas av sekretess så är det inte nödvändigt att nån annan behöver höra om den och den... och även om den kollegan inte har med saken att göra är det kanske svårt att stänga av sådant.
 
Nu är ju jag skadat gods. Jag har ju brakat in i väggen redan. Jag har en lång rehabilitering bakom mig och även framför mig. JAg kommer inte att kunna sitta i ett landskap med distraktioner och kunna producera. Idag sitter jag i ett rum MED brusreducerande hörlurar för jag hör varenda ljud även om jag inte behöver bry mig om det. Min hjärna kan i dagsläget inte sortera bort ljud som ovidkommande. Jag har bivit bättre på detta den senaste tiden men det tar oerhört mycket energi av mig. Vad händer då? Jo, jag blir trött.
 
Så alla onödiga distraktioner undviker jag.
 
Men så kommer man till detta då... argumenten från ledningen... "andra företag har detta och det är en vanesak." "Det blir landskap, det finns inget alternativ! " "Det är forskat på om att det visst är positivt att arbeta i landskap" Typ va? nej! Vem gjorde DEN forskningen?
 
Jag fick hem branschens tidnig igår. Med en passande artikel om just detta med nya kontorspåhitt. Du kan hitta den här: FinansLiv Där tas det upp det här med kontor där medarbetarren inte har en egen plats ens. Så ska det inte bli för oss(tror jag, men jag är inte säker iof) 
 
Nu är jag ur spår igen! Tappar tråden ofta, förlåt.
 
Som kontorsråtta ska jag bara göra som andra säger. Jag får inte säga nej till en sån sak som kontorslandskap. Även om forskning visat på att kontorslandskap inte är bra för alla. Läs till exempel här: Arbetsmiljöforskning.se eller här: Duochjobbet.se eller här en lite färskare artikel: dn.se
 
Slutsats: Jag vet inte... just nu känner jag mig bara som en gnällkärring som är motvalls heeeeeeeela tiden.... och detta bara för att jag inte vill sitta i ett kontorslandskap när jag ska hjälpa mina kunder som hamnat i kris. En del kunder som nehöver hjälp med skador som ibland kan hamna på siffror över miljonen som ska utbetalas av mig. Lilla mig som sitter i ett kontorslandskap bland måna andra i liknande sits och där och då ska jag fatta rätt beslut gärna så snabbt som möjligt för att få kunden nöjd. Vi har bara blivit siffror. Statistik och kostnader är det enda som räknas.
 
Och när jag går i väggen är det inte arbetet man skyller på utan det är att man har för mycket i det privata livet. För baske mig om man har ett privatliv!
 
Näe vad jag gnäller! Jag vill inte vara en gnällis, en som sätter sig på tvären... men jag måste. för min egen skull. Och för mitt privatlivs skull. För vem är jag om jag inte har ett liv? Jag är inte mitt jobb. Jag är mig själv. 
 
Men jag vet ju hur det blir. Ingen kommer lyssna på de som ska vistas i lokalerna som lägst 1/3 av dygnets timmar... för de som säger nåt är gnällisar...
 
Peace