Kanske en reaktion på att jag numer känner mer. Att jag halverat min antidepp-dos.
På gott och ont. Det är faktiskt skönt att vara loj, att inte känna, att inte bry sig...
Livet är hårt men det är livet. Såhär är det. Varken mer eller mindre. Livet går ut på att leva. Andas. Varför inte då göra det bästa av det?
Vad jag ska tänka på:
• Andas djupt och ofta. Påriktigt!
• Lyft blicken å se omgivningen. Ta in den i huvet. I hjärtat. I själen. Le för mig själv.
• Se inte det negativa främst.
(Tja, kanske inte överdriva så mycket... Men typ. Eller ser jag inte mer rädd ut? 😂)
Peace