Nu. Då. Förut. Innan.

En kommentar
Jag tänkte skriva lite om hur det är nu kontra hur det var (i min resa från supergirl till våt fläck och vägen framåt efter det....) jag tror nog att det blir rätt mycket att läsa därför kommer jag dela upp det hela i en följetong... Mycket av hur det varit och hur jag var innan har jag ju redan ältat här så jag drar bara den biten i stort. Sen finns ju de gamla kvar att läsa för er som känner att ni vill ha en fördjupning i eländet.... typ not...
 
Det jag vill komma fram till är iallafall vad som hjälpt mig och vad som stjälpt mig på min livsresa.... och idag börjar vi med en sammanfattning hur det varit :) 
 
Foto: L Molarin  sept-16
 
Innan
 
Glad, sprallig, energisk.Envis, Duktig, Teknisk, Logisk, Smart. Dock har jag inte haft struktur eller rutiner utan levt livet lite som det kom. Vilket är bra eller hur? Men jag har nog levt MITT liv och förväntat mig en massa från min man. Kommer ihåg att jag rätt ofta tog barnet och hittade på nåt medan mannen stannade hemma för att städa. Typ en söndag. Jag höll mig borta hela dagen kanske eller bara för nån timma eller två för att han skulle dammsuga kanske... Medan barnet ändå skulle sova liksom så höll jag mig borta... sen när jag kommer hem är inte mina förväntlingar tillgodosedda. Såklart. Jag var inte nöjd helt enkelt med den tiden han fick på sig att utföra lite småsysslor i en liten tvåa liksom. 
 
Det är heller inte så att han kunnat gå ut med barnet en stund (det har nog aldrig hänt faktiskt att han gått ut själv! väldigt märkligt när jag tänker efter) 
 
Jag har här sett att om jag hade blivit ensam hemma 2 timmar hade jag varit så jäkla effektiv! Kanske visar mer av vem JAG är än nån annan... självgod? ego? självförtroende? självinsikt lär jag ju inte haft iaf... det har jag inte än men sämre då åtminstonde.
 
Drivande. Effektiv. Ett jäkla GO. Bara gör det liksom. Tänk inte så jäkla mycket på hur jobbigt det är bara GÖR.
 
Förut
 
Den tiden strax innan jag kraschade. Jag har kraschat flera ggr. Kaosat ihop liksom. Så Om "innantiden" varade i ca 10 år så kom småkrascherna från 2008 och framåt kanske... då var jag 29 år... Kan kanske inte börja kalla det krascher än men kroppen reagerade på lite olika sätt. Urinvägsinfektioner, hälsporrar, magproblem, undervikt, överdrivna svettningar, mensproblem med värk från hell! En kaostid då jag inte kände min kropp, inte kände känslor, hade stängt av liksom, slutade känna, slutade känna kärlek vare sig för man eller barn eller jobb eller hus, eller nåt... aktiverade mig med ny viktigare tjänst på jobbet, engagerade mig ideellt, sprang flera gånger i veckan, drogs med konstant huvudvärk, knaprade tabletter för det, ont i magen i stort sett varje dag. Minns jag sa till barnen ibland när de hade ont i magen på morgonen o inte ville gå till skolan att ont i magen det har man liksom varje morgon, det är inget kontstigt med det. Det bara ÄR så... så sätt på dig jackan nu å stick till skolan (kanske inte riktigt exakt så jag sa men nästan)
 
Att aktivera sönder sig. Herregud. Att göra saker hela tiden för att vara så effektiv som möjligt. Inte kunna sitta stilla en stund utan att veta att jag hade en tvätt på G eller att först ha ägnat en stund å nåt göromål innan jag kunde sätta mig och inte göra nåt. Minns ibland tiden vi bodde i lägenhet, då var det faktiskt mer tid åt det här sittandet. Jag satt rätt ofta ute på balkongen och läste riktiga böcker. Tvättstugan hade man ju nån gång i veckan eller varannan vecka så tokkörde man ju den en kväll så var det färdigt sen. Bor man i hus som vi gör idag är det sååååå lätt att göra lite grejer heeeeela tiden... och med nybyggt, ok att man inte behöver renovera så mycket, men det finns ALLTID att göra. Måla, anlägga gräsmatta, bygga förråd, växthus, träd, kaninburar.... trimma kanter, slänter, kratta, skotta, finurla på problen, locka till sig fåglar osv.... hela tiden nåt man kan göra!
 
En dag på jobbet kaosade huvet ihop sig. Troligen var det en tillfällig minnesförlustsanfall. Stora stroke-varningsklockan ringde iallafall och jag togs om hand på ett snabbt sätt men blev utsläppt utan att man hittat nåt "fel" på mig.... och eftersom jag träffade doktorer som sa "ta dig i kragen å kom igen" så gjorde jag ju det... igen... jag var ju själv sån... kom igen nu då!
 
 
Perioden då allt bara rasade. Kragen jag en gång hade fanns inte kvar. Jag grät. Jag sov. Jag åt knappt. De stunder jag hade energi gjorde jag snabbt av med den i tron att jag hade blivit frisk. Tex som gick jag en promenad, blev slut efter en bit men fortsatte ju. Brukade ju springa så hur svårt ska det va att gå? Hade köpt en MTB och hade väl tänkt använda den mer än EN gång... vilket jag inte gjort för den gången jag använde den.... tror det blev 3 mil... (hallå eller liksom!)
 
Hade fortfarande inga känslor. Ville ingenting. Ville inte göra nånting. Grät bara hos läkare. Blev skickad till terapeut. Grät där med. Läkaren satte mig på antidepp. Det fick mig lite över ytan och det fick mig att lugna mig lite i tankarna. Inte att jag haft dåliga tankar utan mer att jag haft MASSOR av tankar, planeing, planering, planering..... levde ju mest i framtiden faktiskt...
 
Jag var hemma i nio månader på 100%. De sista 2 månaderna av dessa mådde jag som bäst. Det var väl då fk och läkaren började bearbeta mig om att gå tillbaka till jobbet. Självklart ville jag tillbaka till jobbet! Jag tänkte aldrig på att jag inte skulle fixa det. Men jag frågade faktiskt om det fanns nån typ av rehabiliteringsväg man kunde välja innan man började arbeta. Men fk tyckte att arbete var bäst och så blev det. Så en dag i januari började jag arbetsträna.... fortsättning förljer....
 
 
 
1 Lena:

skriven

Intressant att läsa om din resa. Jag har precis börjat min.

/Lena