I ett forum för utmattade hittade jag en prioriteringslista. Hur man ska prioritera livet som utmattad... den lyder som följer:
 
  1. Dig själv
  2. Din familj
  3. En meningsfull fritid
  4. Arbete
 
Min lista ser ut såhär:
 
  1. Arbete
  2. Mig själv
  3. Min familj
  4. Fritid
Eller... jag kanske ska byta plats på nr 2 och 3.....
 
Jag har hela tiden efter återgång till arbetet prioriterat bort saker så jag ska orka jobba på veckodagarna.... det är helger med familjem, det är familjesammankomster, kalas, livet helt enkelt.... Jag ska inte avstå kalas eller en fika på stan till förmån för att jag behöver spara den energin jag har så jag orkar jobba mina 50% som det är i dagsläget... jag orkar ingenting mer än dessa knappa 50%... jag sover resten av dagen.
 
 
Bild:Pixabay
 
 
Någonting är fel.... kanske därför jag inte blir frisk?
 
 

prioritera

Allmänt Kommentera
I ett forum för utmattade hittade jag en prioriteringslista. Hur man ska prioritera livet som utmattad... den lyder som följer:
 
  1. Dig själv
  2. Din familj
  3. En meningsfull fritid
  4. Arbete
 
Min lista ser ut såhär:
 
  1. Arbete
  2. Mig själv
  3. Min familj
  4. Fritid
Eller... jag kanske ska byta plats på nr 2 och 3.....
 
Jag har hela tiden efter återgång till arbetet prioriterat bort saker så jag ska orka jobba på veckodagarna.... det är helger med familjem, det är familjesammankomster, kalas, livet helt enkelt.... Jag ska inte avstå kalas eller en fika på stan till förmån för att jag behöver spara den energin jag har så jag orkar jobba mina 50% som det är i dagsläget... jag orkar ingenting mer än dessa knappa 50%... jag sover resten av dagen.
 
 
Bild:Pixabay
 
 
Någonting är fel.... kanske därför jag inte blir frisk?
 
 
Jag kommer på mig själv oftare nu efter att pratat med bekant eller vän som uppdaterat sig om mitt mående att jag verkligen känner att jag är så less på det här. 
 
Det känns som om jag nu identifierar mig med tröttheten. Med utmattningen...
 
Jag vill inte det. Jag är inte utmattningen. Jag är inte trötthet.
 
Jag skulle vilja bara sätta det åt sidan. Vara mitt vanliga jag. Vara mitt glada positiva jag. Vart har det tagit vägen?
 
Orken som jag hade, ok jag förstår att jag använt upp för mycket ork för några år och att jag fåt hushålla med den lilla jag har nu. 
 
Jag har blivit bra på att hushålla. Säga nej. Distansiera mig från aktiviteter. Jag säger nej till en massa. Jag engagerar mig inte i mycket.
 
Viljan finns ju där fortfarande. Jag vill engagera mig. Jag vill vara delaktig. Jag förlikar mig med att den biten är en övergående fas. Det svåra är när jag inte kan engagera mig och vara delaktig i barnen. Det här med att umgås, prata, hitta på saker som gå i affärer och handla det som behövs och det som inte behövs.... att åka en dag till götet och strosa, fika, shoppa... att gå på liseberg en fin höstdag (jag har inte varit där på 3-4-5 år förutom på trädgårdsmässa typ)
 
Att bara se det jag avstår ifrån. Att min identifikation inför mig själv är att jag inte kan prioritera som jag själv vill. Att inte kunna göra det jag själv vill.
 
Det hade varit lättare för andra att förstå detta kanske om man jämför det med en större fysisk olycka. Tex om man blir förlamad och inte kan gå. Vad saknar man? Jo, att gå. Att kunna ta sig dit man vill. Man kanske älskar att åka skidor, offpist... Mycket kan man göra ändå med fysiska handikapp men att åka offpist som en vanlig frisk person är inte detsamma...
 
När jag pratade med en vän nu för en vecka sen som jag inte träffat på länge kände jag efteråt att MEN vad trist det är att jag både inför mig själv och andra landar i detta ältande, denna offerkofta på nåt sätt. Jag är tacksam för mycket, det är jag. JAg är frisk(ja, relativt då) har ingen dödlig sjukdom, lever med stabil ekonomi med en underbar familj. Jag slipper fly för mitt liv, jag slipper svälta, jag behöver inte vara rädd för döden 24/7
 
Att fortfarande vara inne i sorgearbetet är jobbigt. Yogafilosofin och meditation hjälper mig med den biten. Jag blir mer klarsynt, jag ser att det som betyder nåt är här och nu. All kärlek jag får och det jag kan ge. Att jag mår bäst när jag är i balans.
 
Det svåra är när den balansen rubbas. När det "vanliga" livet pockar på uppmärksamhet. När andra tycker jag borde ta mig i kragen och sluta sova så mycket. tja, jag har ju själv de tankarna rätt ofta fortfarande så egentligen behöver jag ingen annan som påminner mig om det.
 
Jag känner mig rätt duktig som har fått insikt i hur jag vill att mitt liv ska vara. JAg har förbättrat min hälsa. Jag har gjort så mycket bra för mig och min kropp det senaste året samtidigt som jag misshandlar den. Mest är det min hjärna jag misshandlar. Sen jag började arbeta efter min sjukskrivning har jag bara strävat, hela tiden har jag strävat. Strävat mot att orka lite mer, göra lite mer, vila lite mindre, ta hand om mig mer, göra en massa bra saker för mig, jakten på hälsa och jakten på att komma tillbaka. Inte att komma tillbaka till den jag VAR men att komma tillbaka till ett liv. Ett liv där jag kan engagera mig lagom, vara delaktig i mina barn och man, jobba en lagom lång arbetsdag med förnuftig syn på mål och prestation. Att jaga detta tar kraft.
 
Att sen höra att jag inte duger. Att man trots no brain kan ha ett vanligt arbete... som om mitt arbete är nåt specialspecial... jag har en hög kompetens och den är inte borta.... den är bara lite skymd av brandrök och aska. Men den finns där. Och viljan att använda den finns där. 
 
Hela denna återhämtningstid jag haft, det är nu 2,5 år. Så har jag nu kommit till att jag kan nöja mig. Nöja mig med situationen. 
 
Jag nöjer mig med viss prestation. Jag nöjer mig som det är just nu För nu. Jag vill mer men jag nöjer mig... för nu....
 
Att då jagas på igen med blåslampa. Vet ni vad som händer då? Elden blossar upp igen. Det blir varmt inne i huvet igen... Om JAG ska lära mig att nöja mig.... varför kan inte försäkringskassan då se när det är läge att nöja sig?
 
 
Nu vet jag inte vad jag skrivit överst i inlägget. Jag har kanske svävat ut totalt... tappat tråden flera gånger... jag släpper det här nu för nu... jag har fått ut det jag behövde... jag har fått ur mig lite bokstäver... 
 
peace
 
 

Ett rubbat och ej sammanhängande inlägg....

Allmänt Kommentera
Jag kommer på mig själv oftare nu efter att pratat med bekant eller vän som uppdaterat sig om mitt mående att jag verkligen känner att jag är så less på det här. 
 
Det känns som om jag nu identifierar mig med tröttheten. Med utmattningen...
 
Jag vill inte det. Jag är inte utmattningen. Jag är inte trötthet.
 
Jag skulle vilja bara sätta det åt sidan. Vara mitt vanliga jag. Vara mitt glada positiva jag. Vart har det tagit vägen?
 
Orken som jag hade, ok jag förstår att jag använt upp för mycket ork för några år och att jag fåt hushålla med den lilla jag har nu. 
 
Jag har blivit bra på att hushålla. Säga nej. Distansiera mig från aktiviteter. Jag säger nej till en massa. Jag engagerar mig inte i mycket.
 
Viljan finns ju där fortfarande. Jag vill engagera mig. Jag vill vara delaktig. Jag förlikar mig med att den biten är en övergående fas. Det svåra är när jag inte kan engagera mig och vara delaktig i barnen. Det här med att umgås, prata, hitta på saker som gå i affärer och handla det som behövs och det som inte behövs.... att åka en dag till götet och strosa, fika, shoppa... att gå på liseberg en fin höstdag (jag har inte varit där på 3-4-5 år förutom på trädgårdsmässa typ)
 
Att bara se det jag avstår ifrån. Att min identifikation inför mig själv är att jag inte kan prioritera som jag själv vill. Att inte kunna göra det jag själv vill.
 
Det hade varit lättare för andra att förstå detta kanske om man jämför det med en större fysisk olycka. Tex om man blir förlamad och inte kan gå. Vad saknar man? Jo, att gå. Att kunna ta sig dit man vill. Man kanske älskar att åka skidor, offpist... Mycket kan man göra ändå med fysiska handikapp men att åka offpist som en vanlig frisk person är inte detsamma...
 
När jag pratade med en vän nu för en vecka sen som jag inte träffat på länge kände jag efteråt att MEN vad trist det är att jag både inför mig själv och andra landar i detta ältande, denna offerkofta på nåt sätt. Jag är tacksam för mycket, det är jag. JAg är frisk(ja, relativt då) har ingen dödlig sjukdom, lever med stabil ekonomi med en underbar familj. Jag slipper fly för mitt liv, jag slipper svälta, jag behöver inte vara rädd för döden 24/7
 
Att fortfarande vara inne i sorgearbetet är jobbigt. Yogafilosofin och meditation hjälper mig med den biten. Jag blir mer klarsynt, jag ser att det som betyder nåt är här och nu. All kärlek jag får och det jag kan ge. Att jag mår bäst när jag är i balans.
 
Det svåra är när den balansen rubbas. När det "vanliga" livet pockar på uppmärksamhet. När andra tycker jag borde ta mig i kragen och sluta sova så mycket. tja, jag har ju själv de tankarna rätt ofta fortfarande så egentligen behöver jag ingen annan som påminner mig om det.
 
Jag känner mig rätt duktig som har fått insikt i hur jag vill att mitt liv ska vara. JAg har förbättrat min hälsa. Jag har gjort så mycket bra för mig och min kropp det senaste året samtidigt som jag misshandlar den. Mest är det min hjärna jag misshandlar. Sen jag började arbeta efter min sjukskrivning har jag bara strävat, hela tiden har jag strävat. Strävat mot att orka lite mer, göra lite mer, vila lite mindre, ta hand om mig mer, göra en massa bra saker för mig, jakten på hälsa och jakten på att komma tillbaka. Inte att komma tillbaka till den jag VAR men att komma tillbaka till ett liv. Ett liv där jag kan engagera mig lagom, vara delaktig i mina barn och man, jobba en lagom lång arbetsdag med förnuftig syn på mål och prestation. Att jaga detta tar kraft.
 
Att sen höra att jag inte duger. Att man trots no brain kan ha ett vanligt arbete... som om mitt arbete är nåt specialspecial... jag har en hög kompetens och den är inte borta.... den är bara lite skymd av brandrök och aska. Men den finns där. Och viljan att använda den finns där. 
 
Hela denna återhämtningstid jag haft, det är nu 2,5 år. Så har jag nu kommit till att jag kan nöja mig. Nöja mig med situationen. 
 
Jag nöjer mig med viss prestation. Jag nöjer mig som det är just nu För nu. Jag vill mer men jag nöjer mig... för nu....
 
Att då jagas på igen med blåslampa. Vet ni vad som händer då? Elden blossar upp igen. Det blir varmt inne i huvet igen... Om JAG ska lära mig att nöja mig.... varför kan inte försäkringskassan då se när det är läge att nöja sig?
 
 
Nu vet jag inte vad jag skrivit överst i inlägget. Jag har kanske svävat ut totalt... tappat tråden flera gånger... jag släpper det här nu för nu... jag har fått ut det jag behövde... jag har fått ur mig lite bokstäver... 
 
peace
 
 
Jag blev inte sjuk av stress. Stress är ett helt fel ord i sammanhanget.
 
Jag blev sjuk av aktivitet, aktiviteter... För många aktiviteter, helst alla samtidigt samtidigt.
 
 
Hjärnan är en sak som klarar av att göra EN sak i taget. En sak i taget med nogrannhet. En sak. Så är det faktiskt och så har det varit sen Lucy levde...  Det spelar ingen roll om man är man eller kvinna. EN sak. Sen kan man självklart göra saker samtidigt men ingenting blir fulländigt då. Ju fler saker man lägger till desto mindre bra blir det.
 
Den som säger och kapitulerar inför att han/hon inte kan med att göra fler saker samtidigt är kung! Kanske männen är smarta där, de har nåt att skylla på. "Åh ni kvinnor kan göra fler saker samtidigt men det kan inte jag serrö" och när kvinnan säger " Min man är så seg, kan inte sköta barnen, laga mat och hålla det snyggt hemma fast han är hemma heeeela dagen"...
 
Innan tyckte jag nog att det var för att vi kvinns är för bra helt enkelt... men vi biter oss själva i svansen. Jag gjorde det iallafall. Jag misslyckades helt med det där.
 
Idag är jag bra på att göra EN sak i taget. Jag kan vara riktigt flink i fingrarna när jag tex candycrushar eller drar ogräs... men ska jag samtidigt lyssna på nåt eller någon går effektiviteten ned rejält. Ju fler saker vi lägger till desto närmare är jag kollaps...
 
Några av mina starka sidor innan var just att "hålla många bollar i luften" "stresstålig" "positiv" ... idag är det mer
 
Effektiv när det gäller att göra en sak i taget. Stressar inte. Lever i nuet. (nåja, mer nu än förr iallafall)
 
 
 
 

Multitasking är inte mänskligt

Allmänt Kommentera
Jag blev inte sjuk av stress. Stress är ett helt fel ord i sammanhanget.
 
Jag blev sjuk av aktivitet, aktiviteter... För många aktiviteter, helst alla samtidigt samtidigt.
 
 
Hjärnan är en sak som klarar av att göra EN sak i taget. En sak i taget med nogrannhet. En sak. Så är det faktiskt och så har det varit sen Lucy levde...  Det spelar ingen roll om man är man eller kvinna. EN sak. Sen kan man självklart göra saker samtidigt men ingenting blir fulländigt då. Ju fler saker man lägger till desto mindre bra blir det.
 
Den som säger och kapitulerar inför att han/hon inte kan med att göra fler saker samtidigt är kung! Kanske männen är smarta där, de har nåt att skylla på. "Åh ni kvinnor kan göra fler saker samtidigt men det kan inte jag serrö" och när kvinnan säger " Min man är så seg, kan inte sköta barnen, laga mat och hålla det snyggt hemma fast han är hemma heeeela dagen"...
 
Innan tyckte jag nog att det var för att vi kvinns är för bra helt enkelt... men vi biter oss själva i svansen. Jag gjorde det iallafall. Jag misslyckades helt med det där.
 
Idag är jag bra på att göra EN sak i taget. Jag kan vara riktigt flink i fingrarna när jag tex candycrushar eller drar ogräs... men ska jag samtidigt lyssna på nåt eller någon går effektiviteten ned rejält. Ju fler saker vi lägger till desto närmare är jag kollaps...
 
Några av mina starka sidor innan var just att "hålla många bollar i luften" "stresstålig" "positiv" ... idag är det mer
 
Effektiv när det gäller att göra en sak i taget. Stressar inte. Lever i nuet. (nåja, mer nu än förr iallafall)