Det är iallafall min syn på livet. Jag vill uppleva saker och gå framåt inte gå bakåt i min utveckling. Jag tycker det låter logiskt.
Det är mina förväntningar på livet.
Andra förväntningar man kan ha är på sin partner, sina barn, sin chef, personalen på lokala mataffären, min bankkontakt. Juryn i lets dance har förväntningar på deltagarna. Logiskt ellerhur?
Jag har förväntningar på mig själv. Jag har lite svårt att definiera mina förväntningar på mig själv bara. När jag hade ett vanligt liv, när jag jobbade, coachade, hade hand om ekonomin i förening ville jag ju prestera bra så det blev rätt i siffror och att barnen hade roligt och lärde sig nåt. Sen jag blev utmattad (av det livet) har jag det svårare med förväntningarna på mig. Jag förväntar mig att jag ska bli bra en dag.
Men jag har svårt även med förväntningar på andra.
Min man å mina barn och vårt gemensamma hem tex.
Mina arbetskamrater har jag inte några prestationsförväntningar på. Bara att de finns där mest. Och är mina vänner.
Min chef har jag förväntningar på. Min arbetsgivare.
När dessa sviker, blir jag besviken. Konstigt? Dessa förväntningar är de för höga? Kan man inte förvänta sig att den som har ett visst yrke kan sitt yrke. Självklart med förståelse för att alla kan göra fel nån gång, komma sent, säga fel, inte veta o inte kunna svara direkt. Men tillslut borde det presteras som förväntas.
Det förväntas ju att jag ska göra mitt jobb på jobbet.
När är förväntningar befogade och inte?
Jag förstår liksom inte det här...
Peace
