För sjuk för alla tips?

2 kommentarer

Jag både läser om och lyssnar på radioprogram (podcast) om utmattning, hälsa osv... Jag har förstått att de de pratar om var nog jag 2-3 år innan jag kraschade. Tänk om jag hade haft den insikten då... inte bara köra på. Inte kunna eller våga säga nej. En vilja av stål och en envishet bortom denna verklighet.

Ja, jag var bra envis. Men varför? Varför gick jag på den där föreningstämman där jag blev invald i styrelsen? Varför valde jag att stötta mitt barn i sin fotbollskarriär (som ändå blev kort) och ställde upp som tränare... ?

Varför gör man sådana val?

Varför sa jag ja till befordran på jobbet fast jag inte ville? Jag sa först nej. Men blev övertalad. Å visst ville jag framåt, började faktiskt bli lite slentrian... Nya utmaningar är positivt. Utbildning? Nä... Det finns ingen just nu. Jag fick gå vid sidan om OCH ta hand om de "gamla" också. 100% gammalt. 100% nytt. Det blir 200%. Plus fotbollen. Plus styrelsen.

Jaja. Vad jag ville komma till var det här med hur man ska bete sig vid stressyndrom. En tidningsartikel skrev om hur man minskade sina skyhöga sjuktal med att helt enkelt blanda sig i arbetsgivares jobb när personal blev utarbetade. Ändrade på arbetsbörda så personen inte behövde bli sjukskriven. Läkare sa helt enkelt NEJ till att sjukskriva folk.

Nu tycker jag inte man bara ska sjukskriva folk hit och dit för att de vill det. När man är sjuk och inte kan ta hand om sitt liv kan man heller inte ta hand om andras.

Hade man kunnat hindra mig från väggen? Vet inte faktiskt. Vem hade kunnat det? Min arbetsgivare? Nej, så länge man sköter sitt jobb. Ok, många sjukdagar borde lett till en del ifrågasättande om hälsan iaf. Känns nu i efterhand att de inte brydde sig ett skvatt.

Min man? Troligen. Varken han eller jag var nöjda med situationen vi hade då. Han tålmodig. Jag envis. Parterapin vi var på EN gång kändes bara helt totalt pinsamt jobbig. Vad har VI för problem i jämförelse med andra liksom. Kändes som om hi tog upp andras tid i onödan. Det var nog min första "kris" där. Våren -13. Jag minns terapeutens fråga om jag var stressad. Så var det troligen. Tänk om JAG hade fattat det då.

Alla dessa råd som visas i tv, på radio. Som man kan läsa om i tidning i självbiografier. Ta de till er! Tänk efter.

Jag är för skadad för att få hjälp av de där råden nu. Ok att jag tagit de till mig men de hjälper mig inte. Det hjälper inte mig att djupandas eller meditera fem minuter när det jag behöver är sova 90minuter på em. Hade jag lyssnat på mig själv innan 2013 hade jag kanske kunnat bli hjälpt av daglig meditation och inte kraschat nåt.

Så råden som ges i media bör ALLA lyssna på.
För min del vill jag ha råd som gör mig frisk från min redan stresskadade hjärna.

Vad ska jag göra?

 
1 Annica:

skriven

<3

2 Christine :

skriven

Jag är villig att hålla med. Många av tipsen, råden, åtgärdsförslagen och forskningen handlar om "innan väggen" eller när jag tänker närmre i väggen. Det som drabbat dig och många andra är snarare en grav utmattning ner i cellnivå. Som jag lättsamt brukar säga - Det finns grader i helvetet. Tyvärr så kan jag inte svara på din fråga men skickar en kram iallafall...

Svar: ❤️
MolaLinda