När jag äntligen själv fattar vad som tar energi, vad som ger lite energi, hur jag ska lägga upp dagen, veckan, helgen för att orka med det som jag helst vill göra och som behöver göras för familjen så ska det krånglas och ifrågasättas.
När jag säger nej till att utöka arbetstiden för att jag VET att jag inte pallar det eftersom jag redan nu på halvtid går på knäna. Ja, jag vet att det går FÖR långsamt... det är ju JAG själv den första att skriva under på!
När jag nu säger nej till sånt här så ifrågasätts det.
Jag förstår ju. ALLA vill att jag ska fungera. Vissa för att det ska sparas pengar, vissa för att de genuint vill att jag ska fungera och må bra som människa.
Men nu är det ju så att ALLA strävat efter att jag ska inse att jag inte är superwoman. Jag fattar det. JAg fattar att jag inte bara kan aktivera mig. Jag har ju gått sönder. Det är inte ett brutet ben jag har som tar 6 veckor att läka... det har jag förstått. Det sa läkare å fk åxå redan från början... när på vägen ändrade fk och läkaren sig? Nä, läkaren har inte ändrat sig, hen kan bara inte ta egna beslut. Det är precis som om fk har nån hållhake på läkaren. Att läkaren får böter ju längre tiden går eller så... Fk å andra sidan. Ja, de vill ju att jag ska bli bra iaf.
Alla strävar efter samma mål.
Men jag har lärt mig att inte forcera, jag forcerar och puschar tillräckligt själv. Ska jag behöva bromsa andra i min omgivning med?
Nu är jag typ utkastad från min sjukvårdsförsäkring. De kan inte hjälpa mig mer än att förkänga sjukskrivning. Om jag vill gå vidare till specialist måste jag börja om från början på lokala vårdcentralen. Samma tjome som sa att jag skulle fortsätta springa, göra avslappningsövningar för nacke och ta receptfria läkemedel mot den migrän jag fick vid 35 års ålder. Efter att jag fick en total meltdown och hamnade på strokeutredning. Alltså... Jag orkar inte!
Peace!
skriven
Utslängd ur försäkringskassan??