Ok... om jag återgår till min "strävan" att bevisa saker... (det här är ju min terapi kan man säga... att skriva av mig... :)
 
Strävan... ett snällt ord förresten.
 
Jag kanske ska släppa det som varit och bara gå framåt. Ja, jag fick kämpa som fan att hävda mig själv å mina lagkamrater när vi spelade hockey och fick de sämsta träningstiderna, när vi fick spela på uterink fast det regnade och var pisskallt å vi fick varm saft av vår underbara hockeymorsa Lena. Ja, visst har jag kämpat som fan med att hävda mig när det gällde lönen på mitt arbete som värderades lägre än kollegans fast vi gjorde samma sak.... Ja, visst borde jag kanske släppa det här med att när jag har vik blev jag nekad flera fasta tjänster som jag kopplade ihop med att jag var tjej och de som fick tjänsterna var killar... (fick ingen vidare förklaring där) Visst kanske jag bara ska släppa att när jag var tränare för ett tjejlag i byn fick argumentera om att vi skulle få ta del av ett mål av två i rätt storlek när vi delade just en plan med ett killag i lägre ålder.... Alltså, jag fick gå å hämta det för tränaren hade beslagtagit båda... där kommer jag, osäker i min roll, liten tjej... sen kanske han skämta vad vet jag. men kul var det inte att behöva argumentera där framför mina tjejer. Jävlar vad arg jag varit i alla dessa år efter såna här händelser....
 
Ok... jag kanske ska släppa det bara. För jag vet ju. Jag VET ju att jag är minst lika mycket värd som den där tränarkollegan (jag vet att han är en skitstövel ;) ) 
 
Jag släpper de bitarna för ett tag då....
 
Det är så lätt att leva i nutiden om jag tänker på detta ovan... och när jag tänker på framtiden... jag blir ibland rädd när jag tänker på min egen framtid. Är det bra eller? Vilka områden handlar det om då? Jobbet och hälsan... om jag bortser från jobbet så tror jag inte det är nåt jag oroar mig för faktiskt.
 
Jag tror mitt tillfrisknande från denna utmatttning hänger mycket på vad som händer på mitt jobb. Rent krasst faktiskt.
 
Och om det skulle skita sig med jobbet, vad gör det? Det löser sig alltid...
 
Men det är ett hårt slag i magen igen att överge nåt som jag tycker om och som jag VET att jag är bra på. Nu är det inte så att jag ska sluta på det arbete jag har nu men jag tänker i stort.... Vad vet man egentligen om vad som händer om 6 månader, 12 månader, 36 månader... jag tror inte jag kommer sitta på den stol jag sitter i all evighet... 
 
Det är den här strävan. Strävan efter bekräftelse och att fan få lite kredd nån gång. Jag har ledsnat på att slåss för det. Rent bokstavligt så har jag och min kropp ledsnat på att ständigt banka in i andra att jag visst är värd nåt.
 
Peace
ps sen finns det många många som verkligen bekräftar mig och älskar mig vilket jag är så tacksam för! Ni behöver inte ta åt er i ovanstående,... det är mer de som bestämmer över mig som inte ser till mig och mitt bästa, varför skulle de liksom, jag är tjej... <3 
 
 

Självkänsla del 2

Allmänt Kommentera
Ok... om jag återgår till min "strävan" att bevisa saker... (det här är ju min terapi kan man säga... att skriva av mig... :)
 
Strävan... ett snällt ord förresten.
 
Jag kanske ska släppa det som varit och bara gå framåt. Ja, jag fick kämpa som fan att hävda mig själv å mina lagkamrater när vi spelade hockey och fick de sämsta träningstiderna, när vi fick spela på uterink fast det regnade och var pisskallt å vi fick varm saft av vår underbara hockeymorsa Lena. Ja, visst har jag kämpat som fan med att hävda mig när det gällde lönen på mitt arbete som värderades lägre än kollegans fast vi gjorde samma sak.... Ja, visst borde jag kanske släppa det här med att när jag har vik blev jag nekad flera fasta tjänster som jag kopplade ihop med att jag var tjej och de som fick tjänsterna var killar... (fick ingen vidare förklaring där) Visst kanske jag bara ska släppa att när jag var tränare för ett tjejlag i byn fick argumentera om att vi skulle få ta del av ett mål av två i rätt storlek när vi delade just en plan med ett killag i lägre ålder.... Alltså, jag fick gå å hämta det för tränaren hade beslagtagit båda... där kommer jag, osäker i min roll, liten tjej... sen kanske han skämta vad vet jag. men kul var det inte att behöva argumentera där framför mina tjejer. Jävlar vad arg jag varit i alla dessa år efter såna här händelser....
 
Ok... jag kanske ska släppa det bara. För jag vet ju. Jag VET ju att jag är minst lika mycket värd som den där tränarkollegan (jag vet att han är en skitstövel ;) ) 
 
Jag släpper de bitarna för ett tag då....
 
Det är så lätt att leva i nutiden om jag tänker på detta ovan... och när jag tänker på framtiden... jag blir ibland rädd när jag tänker på min egen framtid. Är det bra eller? Vilka områden handlar det om då? Jobbet och hälsan... om jag bortser från jobbet så tror jag inte det är nåt jag oroar mig för faktiskt.
 
Jag tror mitt tillfrisknande från denna utmatttning hänger mycket på vad som händer på mitt jobb. Rent krasst faktiskt.
 
Och om det skulle skita sig med jobbet, vad gör det? Det löser sig alltid...
 
Men det är ett hårt slag i magen igen att överge nåt som jag tycker om och som jag VET att jag är bra på. Nu är det inte så att jag ska sluta på det arbete jag har nu men jag tänker i stort.... Vad vet man egentligen om vad som händer om 6 månader, 12 månader, 36 månader... jag tror inte jag kommer sitta på den stol jag sitter i all evighet... 
 
Det är den här strävan. Strävan efter bekräftelse och att fan få lite kredd nån gång. Jag har ledsnat på att slåss för det. Rent bokstavligt så har jag och min kropp ledsnat på att ständigt banka in i andra att jag visst är värd nåt.
 
Peace
ps sen finns det många många som verkligen bekräftar mig och älskar mig vilket jag är så tacksam för! Ni behöver inte ta åt er i ovanstående,... det är mer de som bestämmer över mig som inte ser till mig och mitt bästa, varför skulle de liksom, jag är tjej... <3 
 
 
Jag började lyssna på Mia törnbloms - självkänsla nu! Ohoj. Det här gick rakt in i aha-punkten... Fan... Jag har problem med självkänslan. 

Jag jagar alltid efter "uppmärksamhet" eller mer att jag ska allt visa dem-syndromet typ. Självförtroende har jag. Jag är bra. Jag är bra på det jag gör. Jag kan allt. Idrottsmänniska som alltid fått kämpa mot killarna och fortfarande gör. 

I barndomen var det idrotten. Numer är det på jobbet. Samma jobb för lägre lön. Alltid fått kämpa. För 2 år sen reglerades min lön upp med hjälp av facket så vi skulle få ungefär lika lön. Där kraschade jag sen. 

Jag har alltid kämpat försatt bevisa nåt. Jag vet att jag kan. Men när jag inte får tillbaka. Ja. Det är ett slag i magen. Ständigt dessa slag. Trycka ner. Å samtidigt har jag det ju rätt bra.

Det går ju liksom inte ihop.  Men jag måste sluta bevisa för andra. Jag vet ju. Men hur fan gör man det?

Jag har fått tipset om att ha en riktig psykoterapeut. Inte kbt-kör. 

Jag ska iallafall fortsätta lyssna på Mia. Och försöka sluta kämpa för att bevisa hur bra jag är hela tiden.  Har du nåt tips annars? 

Självkänsla

Allmänt Kommentera
Jag började lyssna på Mia törnbloms - självkänsla nu! Ohoj. Det här gick rakt in i aha-punkten... Fan... Jag har problem med självkänslan. 

Jag jagar alltid efter "uppmärksamhet" eller mer att jag ska allt visa dem-syndromet typ. Självförtroende har jag. Jag är bra. Jag är bra på det jag gör. Jag kan allt. Idrottsmänniska som alltid fått kämpa mot killarna och fortfarande gör. 

I barndomen var det idrotten. Numer är det på jobbet. Samma jobb för lägre lön. Alltid fått kämpa. För 2 år sen reglerades min lön upp med hjälp av facket så vi skulle få ungefär lika lön. Där kraschade jag sen. 

Jag har alltid kämpat försatt bevisa nåt. Jag vet att jag kan. Men när jag inte får tillbaka. Ja. Det är ett slag i magen. Ständigt dessa slag. Trycka ner. Å samtidigt har jag det ju rätt bra.

Det går ju liksom inte ihop.  Men jag måste sluta bevisa för andra. Jag vet ju. Men hur fan gör man det?

Jag har fått tipset om att ha en riktig psykoterapeut. Inte kbt-kör. 

Jag ska iallafall fortsätta lyssna på Mia. Och försöka sluta kämpa för att bevisa hur bra jag är hela tiden.  Har du nåt tips annars? 
Människan är i grunden en strävande varelse. Drivande, vill framåt och utvecklas. 

Det är iallafall min syn på livet. Jag vill uppleva saker och gå framåt inte gå bakåt i min utveckling. Jag tycker det låter logiskt. 

Det är mina förväntningar på livet. 

Andra förväntningar man kan ha är på sin partner, sina barn, sin chef, personalen på lokala mataffären, min bankkontakt. Juryn i lets dance har förväntningar på deltagarna. Logiskt ellerhur?

Jag har förväntningar på mig själv. Jag har lite svårt att definiera mina förväntningar på mig själv bara. När jag hade ett vanligt liv, när jag jobbade, coachade, hade hand om ekonomin i förening ville jag ju prestera bra så det blev rätt i siffror och att barnen hade roligt och lärde sig nåt. Sen jag blev utmattad (av det livet) har jag det svårare med förväntningarna på mig. Jag förväntar mig att jag ska bli bra en dag. 

Men jag har svårt även med förväntningar på andra. 

Min man å mina barn och vårt gemensamma hem tex. 

Mina arbetskamrater har jag inte några prestationsförväntningar på. Bara att de finns där mest. Och är mina vänner. 

Min chef har jag förväntningar på. Min arbetsgivare. 

När dessa sviker, blir jag besviken. Konstigt? Dessa förväntningar är de för höga? Kan man inte förvänta sig att den som har ett visst yrke kan sitt yrke. Självklart med förståelse för att alla kan göra fel nån gång, komma sent, säga fel, inte veta o inte kunna svara direkt. Men tillslut borde det presteras som förväntas. 

Det förväntas ju att jag ska göra mitt jobb på jobbet. 

När är förväntningar befogade och inte? 

Jag förstår liksom inte det här...

Peace 





Förväntningar

Allmänt Kommentera
Människan är i grunden en strävande varelse. Drivande, vill framåt och utvecklas. 

Det är iallafall min syn på livet. Jag vill uppleva saker och gå framåt inte gå bakåt i min utveckling. Jag tycker det låter logiskt. 

Det är mina förväntningar på livet. 

Andra förväntningar man kan ha är på sin partner, sina barn, sin chef, personalen på lokala mataffären, min bankkontakt. Juryn i lets dance har förväntningar på deltagarna. Logiskt ellerhur?

Jag har förväntningar på mig själv. Jag har lite svårt att definiera mina förväntningar på mig själv bara. När jag hade ett vanligt liv, när jag jobbade, coachade, hade hand om ekonomin i förening ville jag ju prestera bra så det blev rätt i siffror och att barnen hade roligt och lärde sig nåt. Sen jag blev utmattad (av det livet) har jag det svårare med förväntningarna på mig. Jag förväntar mig att jag ska bli bra en dag. 

Men jag har svårt även med förväntningar på andra. 

Min man å mina barn och vårt gemensamma hem tex. 

Mina arbetskamrater har jag inte några prestationsförväntningar på. Bara att de finns där mest. Och är mina vänner. 

Min chef har jag förväntningar på. Min arbetsgivare. 

När dessa sviker, blir jag besviken. Konstigt? Dessa förväntningar är de för höga? Kan man inte förvänta sig att den som har ett visst yrke kan sitt yrke. Självklart med förståelse för att alla kan göra fel nån gång, komma sent, säga fel, inte veta o inte kunna svara direkt. Men tillslut borde det presteras som förväntas. 

Det förväntas ju att jag ska göra mitt jobb på jobbet. 

När är förväntningar befogade och inte? 

Jag förstår liksom inte det här...

Peace