Hur fan stavas marsch? march? nä... marsh? nä... marsch... ser knäppt ut alltihop... masch mach... mac! mac är bra...
Här brukar jag såklart ta hjälp av stavningskontrollen när jag behöver. Men ni ser lite vad min hjärna arbetar med. En vanlig person hade kanske reflekterat EN gång eller kanske två... jag gör nog det dubbla...
jag vill ju att det ska va rätt
är det fel att sträva efter att vara korrekt?
Jag behöver lära mig att inte va så noggrann... (hur fan stavas det nu då? skitsamma)
Possitivism... (stavas? ORKA!) Jag är bra på att ehhh... jag har blivit bättre på att vila. Jag har blivit bättre på att skita i saker. Jag har blivit bättre på att inte plocka å städa hela tiden. Bättre på att ha en skitig bil (den är inte städad på ÖVER ETT ÅR men jag skiter i det... min stackars fina bil... hon är värd bättre... men jag orkar inte.
Jag borde bli bättre i att skita i min återhämtning. Faktiskt. JAg försöker för mycket.
En svårighet jag ser här är... Jag behöver bli bätrte. <Jag har problem med min hjärna på samma sätt som min man hade problem med sitt iphonebatteri. Hur löste han det? Han lämnade in den nånstans å fick ett nytt installerat... 400 spänn... (har jag för mig det kostade)
Mitt batteri. Min hjärna... kan man byta ut det mot ett som inte laddas ur. Som inte blir överhettat (stavas?) som inte behöver laddning flera ggr per dag... som inte dör direkt fast det står 37% kvar.
Liten uppdatering om läget:
- Fk ser problem med mitt nuvarande arbete. Det ger mig inte återhämtning nog. Att jag arbetat 50% i ett år och inte blivit frisk... det är inte bra. (Nä jag vet!)
- Läkaren känner sig maktlös. Hon kan ingenting göra för att jag ska bli frisk. Hon kan ingenting göra för att slussa mig vidare till NÅT annat... Hon förstår mig dock och säger att detta tar tid men att FK kommer få mig byta jobb.
- Arbetsgivaren är snäll men börjar bli orålit. Skulle skriva OTÅLIG. Otålig... vill mig väl, vill ha mig på 100% men förstår ändå att det inte går.
- Min man ser problem med att jag gör för mycket. Att jag försöker göra mig frisk. Han vill försätta mig i koma i ett år, det borde hjälpa säger han. Läka hjärnan. Han ser även problem med Fk, läkare och livet... jag klarar inte livet å det gör nog inte han länge till heller...
- Den som är mest otålig är nog jag. Jag vill bara orka vara med, jag vill orka klara en dag utan att sova, jag vill orka vara social och inte bli ett monster efter kl 14 om jag inte får sova... jag vill slippa ha en familj som trippar på tå hemma för jag lätt irriterar mig när jag är trött... jag vill slippa tänka på just det så jag kan vara social och vara närvarande till och med i tv-soffan utan att som jag nu ofta drar mig undan istället. lämnar min famijl ifred så de kan umgår själva å ha roligt... utan mig...
Nånting måste ändras i detta nu. Jag återhämtar mig inte som jag ska. Den där koma-platsen är rätt lockande faktiskt. Uppgiven? Ja...
Det positiva nu är att jag hanterar stress bättre. Jag säger nej till det. Jag bromsar allt som stressar. Det är inte stressen som gör mig trött. Det är allt som händer. Allt. Precis jävla allt. EN promenad, läsa en bok, prata med grannen, skriva blogginlägg, se på tv, tvätta, laga mat, tänka ut saker... motgångar, inte stress i sig men saker som jag inte vill ska hända som sjuka barn, som att få en arbetsuppgift av det slag som jag inte tycker är rolig eller en viss typ av kund... sånt gör mig trött... jag utför det såklart med bra resultat men det är tröttsamt... jag kasnske är redo för nåt annat... en koma tack! eller prakticera som eremit? Tänk en eremit i en trädkoja, gött!
Ursäkta alla stavfel! Jag orkar inte...
Peace