Tre månaders arbetsbefriad. Hur ska jag summera det? Jag har blivit bättre. 😊 Hur har det gått till? Tja, inga krav att leva upp till vare sig av mig själv eller från fk eller arbetsgivare.
Vägen till utbrändhet gick genom aktivitet. En massa aktivitet.
Vägen ur utbrändheten heter Oaktiv. Inte oaktiv som att ligga på soffan utan att mer var lågaktiv och framförallt; ha rimliga krav. Både inifrån mig själv men även från stöttande instanser som man ändå borde kunna se FK som.
Visst, man ska testa sina gränser. Men var går gränsen för när det inte fungerar? Om jag kämpat på 50% i ett år och får det att fungera dock med privatlivet åsidosatt. Då kanske inte FK som stöttande instans ska propsa på ökning av arbetstid.
När är det nog? När ska man vara nöjd? Eftersom jag uppenbarligen haft problem med att sätta gränser är det ännu mer förvirrande att när jag väl sätter gräns blir överkörd av FK det stöttande organet.
Ni märker. Jag har inte kunnat släppa ilskan över att FK den stöttande vännen gav mig ryggen. Sa att nu hade jag minsann varit sjuk för länge.
Ja jag är bitter. Jag förväntade mig faktiskt hjälp till jag inte behövde hjälpen mer. För ingen mer än jag (och resten som är sjuka) vill bara bli frisk och "normal" igen. Inte super som jag var men en ok individ med ett arbete och ett liv.
Det är svårt att släppa ett sånt svek.
FK har inte under hela resans gång hjälpt till med någon rehabilitering vilket de har skyldighet att göra enligt deras uppdrag. Jag har själv efterfrågat rehab men fått kalla handen.
Vad är bäst? En rehabilitering som gör människan frisk eller halvdana åtgärder som inte leder till mer än att man skjuter på problemet. Och när de inte längre har tålamod kvar stänger de dörren. Med människan utanför. Byt jobb eller dö.
Punkt